Att se någon annans vardag

Specialpedagogerna Helena och Tove beskriver sin jobbskuggning på London Nautical School. En resa med fokus på inkludering, delaktighet och att olikheter berikar.

Kvarnby London 1. Foto: Kvarnbyskolan

Jobbskugga för att utvecklas

Vi är två specialpedagoger, Tove Kindahl och Helena Josefsson, som tillsammans arbetar på Kvarnby högstadium i Mölndal. Vi har samarbetat några år och allt eftersom våra samtal har djupnat kring vårt uppdrag och hur vi arbetar i den kontext vi verkar i, desto mer har nyfikenheten väckts kring att se andras verksamheter och organisation.

Möjligheten att få jobbskugga innebar för oss en möjlighet att utveckla vår kunskap kring andras sätt att organisera och tänka kring specialpedagogik, men det innebar också möjligheten att få några dagars distans från vår egen vardag och på så sätt hinna reflektera över vårt eget arbete. Att jobbskugga innebar för oss en utveckling på många plan - att upptäcka nytt, att reflektera över den egna praktiken och att fördjupa vårt samarbete genom att hinna samtala “klart” utanför stress och korridorer!

Inkludering i fokus

Specialpedagogik handlar för oss om att se elevers olikheter och utforma en praktik där olikheter berikar. Vi sökte därför efter en verksamhet som arbetar inkluderade; vad gäller undervisning, värdegrund och grupptillhörighet. En grupp som diskuteras mycket idag och där inkludering verkligen behöver handla om att vara delaktig (inte att förväxla med närvarande) är elever med autism och vi fann genom gemensamma skolkontakter en skola i London som arbetade strukturerat med denna elevgrupp.

Även vår skola har ett gott arbete kring att låta elever med autism växla mellan litet och stort sammanhang, hur kan detta se ut i ett annat land och under andra premisser såsom läroplan, organisation etcetera?

Vårt huvudfokus och intresse handlade till största delen om inkludering av allas olikheter och hur detta kan organiseras i en annan verklighet, vilka skillnader och likheter syns vad kan vi ta med oss för lärdomar och tankar?

London Nautical School

Vår resa gick till London Nautical School, där fick vi förmånen att tillbringa en intensiv och lärorik vecka i mars 2018. LNS är en pojkskola (bara detta en utmaning för oss att förstå och förhålla oss till!) i centrala London med ca 500 elever i åldrarna 11 till 16 år.

Det engelska skolsystemet bygger på obligatoriska Primary School (5-10 år), därefter Secondary School (11-16 år), sedan följer Further Education och Higher Education. Vi besökte alltså Secondary School. Till vår skola sökte elever från hela London. Enligt information vi fick är detta en populär skola, och vad vi fann intressant var att det inte hade ett kösystem utan urvalet gjordes utifrån principen att man vill ha en skola med elever med olika förutsättningar. Det innebär att den socioekonomiska faktorn har stor inverkan på intag och gruppsammansättning.

2. Kvarnby London. Foto: Kvarnbyskolan


Skolan är kommunal, inom det engelska skolsystemet är denna skola en Foundation School vilket vi uppfattade som en skola med lite större frihet än “vanliga” kommunala. Skolan övervakas av en grupp school governors; dessa har möten med rektor så att skolans elever når målen, upprätthåller vision och värdegrund, tar ingen avgift och man följer läroplanen.

Klassernas storlek var ca 30 elever per klass, alla startade samtidigt och slutade samtidigt. Intressant var att alla följde samma tider och alla lektioner var lika långa. Fördelarna vi såg var att det blev en tydlig och lugn struktur för eleverna, samtidigt var det inte mycket plats över i matsalen när alla skulle äta samtidigt.

Tankar om säkerhet

Vi upplevde också en stor skillnad i hur man tänkte kring säkerhet; full kontroll på alla som kom in, inga elever fick/kunde lämna skolan under dagen på egen hand vilket också innebar att inga utan inbjudan kunde komma in. Vi som besökare fick varje dag logga in med våra uppgifter samt syftet med vårt besök i en reception.

Detta var något vi diskuterade med våra engelska vänner, och man kan lugnt säga att det höjdes några ögonbryn när de förstod hur öppna många av de svenska skolorna och skolgårdarna är under dagen - en aktuell debatt här just nu?!

Inkludering i praktiken

Vi upplevde att skolan hade fokus mot inkludering, vilket också bekräftades när vi pratade med rektor. Vi uppfattade att han tycker att det är viktigt att alla elever på skolan utvecklas utifrån sina förutsättningar. Alla elever på skolan tillhör en klass, och det är i den klassen eleverna har huvuddelen av sin undervisning (nivågruppering förekom dock i matematik).

Vi följde elever med autism vilka hörde till inte bara ordinarie klass, utan även “The Base” som innebar en lärmiljö i en lokal på skolan med fler enskilda arbetsplatser, väldigt lugnt och tyst samt hög personaltäthet. Här fanns även specialpedagogens kontor, samt flera nyckelpersoners arbetsplatser. På så sätt så blev elevers olikheter en hjärtefråga då flera av de som hade tunga ansvarsområden på skolan fick en daglig och personlig relation med de elever som ofta utmanar systemet.

Målet var, från både undervisande lärare, assistenter och elever, att eleverna i största möjliga mån skulle vara delaktiga i den ordinarie undervisningen. För att eleverna skulle lyckas med det följde elevassistenten eleven till klassrummet, satt bredvid eleven och arbetade tillsammans med eleven under lektionen.

En sak vi noterade var att elevassistenterna aldrig skrev i elevernas böcker, utan de hade med sig en liten whiteboardtavla som de skrev på. Det kunde vara hur man räknar ut ett mattetal till att bryta ner de frågor eleverna fick av läraren. De elever som var i behov av stöd hade en assistent som följer med dem på lektionerna. Vissa elever har en assistent under hela skoldagen, medan andra under vissa lektioner.

Delaktighet

Vad gäller delaktighet så fanns det elevråd och liknande strukturer som stödjer elevinflytande och delaktighet. Vi upplevde också en hög grad delaktighet på så sätt att personalen var väldigt inkännande för elever med särskilda behov, det pågick en ständig diskussion kring hur dagarna skulle utformas på bästa sätt. Samtidigt så var själva undervisningen som vi besökte utformad utifrån gruppen på så sätt att lektionen startade med en genomgång och sedan arbetade alla med gemensamma frågor från läraren. Utifrån vårt perspektiv var undervisningen inte så individualiserad som den är i Sverige, här hade varit intressant att fördjupa sig och kunna jämföra resultat. Spännande område!

Bemötande

Innan vi åkte hade vi bilden att den engelska skolan var strikt och att eleverna hade respekt för lärarna, vilket också till viss del stämde. Under vår vecka på LNS uppmärksammade vi att lärarna hade tydliga och höga förväntningar på alla elever, både vad gäller uppförande, utveckling och prestationer. När vi gick runt på skolan såg vi att lärarna ofta småpratade med eleverna de mötte i korridorerna och många lärare kunde elevernas namn. När vi pratar med lärarna om eleverna, lyfte de ofta fram vilken utveckling eleven hade gjort och vilka styrkor de har.

Några skillnader på vår skola och på LNS vad gäller bemötande var att på LNS tilltalades alla lärare med efternamn, vilket för oss upplevdes som ovant och distanserat mot eleverna. En annan tydlig skillnad var att eleverna fick kvarsittning om de inte uppförde sig under lektionerna, om de inte hade gjort sin läxa eller om de sprungit i korridorerna. En reflektion var att pedagogerna inte diskuterade ”rätt eller fel” uppförande så mycket som vi gör, vilket faktiskt var ganska befriande då detta helt enkelt gav mer lektionstid, samtidigt har vi ett syfte med diskussionerna med tanke på demokratisk fostran?

Stöd och anpassningar

Vi blev förvånade över hur lika upplägget kring extra anpassningar och särskilt stöd faktiskt var. För elever i behov av extra anpassningar så dokumenterade specialpedagogen detta: inläst material, längre provtid med mera. Vid behov av särskilt stöd utformades och dokumenterades en kartläggning, vilken resulterade i ett dokument som liknar vårt åtgärdsprogram.

Skillnaden vi upplevde var mängden sidor, en kartläggning kunde vara 25 sidor, och då kan man fundera på tidsåtgången från specialpedagogen? Varje vecka samlades personalen på ett veckomöte för att uppdateras om aktuella händelser och när vi var med lyfte även mentorer elever som de av någon anledning var oroliga för. Detta skapade ett starkt socialt stöd då alla pedagoger snabbt hade ett extra öga på elever som av någon anledning kanske var på väg åt fel håll. Det kändes väldigt empatiskt tyckte vi och just snabba vägar och kommunikationskanaler är förebyggande på många plan.

Avslutande reflektioner

Jag tar med mig en stark känsla av energi, vi blev mötta med värme och engagemang som inspirerar. Jag känner att deras sätt att arbeta med grupp är något jag vill utveckla då jag upplever att den svenska modellen med individualiseringen har tappat några nyanser, hela livet ingår vi i ett kollektiv och det måste vi förhålla oss till oavsett svårigheter och olikheter. Jag tar också med mig känslan av att ha hittat många likheter kring utvecklingsarbetet med elever, att ta tillvara på någons styrkor och se helheten.”/ Helena

“Det var en spännande upplevelse som jag kommer bära med mig - att bli välkomnad av elever och personal på ett så direkt sätt, alla som hade tid att visa oss olika idéer och arbetssätt de var stolta över och möjligheten att få delta i någons vardag. Vi tar med oss både praktiska verktyg, men också tankar och reflektioner som i förlängningen förändrar lite av mitt dagliga arbete” / Tove

Tove Kindahl och Helena Josefsson
Specialpedagoger Kvarnbyskolan

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    300

    Dela på:

    Senast uppdaterad