Besök på georgiskt kulturpalats

I slutet av november åkte jag och trombonlärare Andreas Hammarlund till Zugdidi i Georgien för att besöka deras kulturpalats. Motsvarigheten till vår kulturskola.

Första dagen fick vi alla träffa den nytillträdde borgmästaren Lasha och ha vårt första möte i det fina stadshuset. Det blev en fin välkomstceremoni där vi bland annat överlämnade våra medhavda gåvor från Mölndals stad.

Senare på eftermiddagen tog projektsamordnaren Salome med oss upp i Kaukasusbergen, där snöklädda toppar tronade över floden. Där fanns den enorma Enguridammen, som är en av världens största bågdammar.

På tillbakavägen fick vi besöka en mycket speciell restaurang, mer som ett värdshus uppe i bergen. Där fanns traditionell georgisk mat, chatjapuri, som är ett slags bröd med ost- eller köttfyllning och som tillagades på en järnspis. Kocken var en liten, gammal gumma som såg så glad och godmodig ut.

Plötsligt gick strömmen och vi fick äta i skenet från stearinljus. Det verkade vara en vanligt förekommande händelse för personalen plockade fram ljus som om ingenting hade hänt.

Ett oväntat möte

Utanför restaurangen, på andra sidan vägen, fanns toaletten i ett skjul. Det visade sig bara vara ett hål i golvet bakom dörren. När jag kom ut stod en stor gris där och stirrade stint på mig! Nu var vi ute på landsbygden helt enkelt.

Det var väldigt givande och spännande att få uppleva det genuina och traditionella i den georgiska kulturen. Samtalen blev intensiva i vår grupp när vi åkte tillbaka till hotellet på kvällen.

Nästa dag fick jag och Andreas äntligen besöka kulturpalatset. Det låg i ett gammalt hus som höll på att renoveras, och dess konsertsal var imponerande stor och välbyggd.

Kulturpalatsets verksamhet omfattade hela regionen, alltså inte bara staden Zugdidi. Vi fick först träffa rektorn och några lärare. Rektorn var en riktig eldsjäl som med liv och lust och stor stolthet berättade om sin skola och dess verksamhet. Musik och dans var de största ämnena men de hade även konst, drama/teater och hantverk. Vad som skiljer kulturpalatset mest från svenska kulturskolor är att de även har kurser i teknisk problemlösning och regionala tävlingar i detta.

Många lektioner i veckan

På kulturpalatset finns 37 lärare anställda. Cirka 1500 elever i åldrarna 4-18 år går i grupp eller individuell undervisning. Folkmusik- och folkdansgrupperna samt orkestrarna är kostnadsfria, övriga kurser har en terminsavgift. Många barn har upp till 3 lektioner per dag, 2 gånger i veckan.

Jag fick möjlighet att prova de georgiska tresträngade instrumenten chonguri och panduri, som används flitigt i undervisningen. De stäms i treklanger, moll eller dur. Det fanns också ett annat instrument, chuniri, som spelades med stråke och som var helt runt med en lång hals och så hade de ett harpliknande instrument som hette changi. Den georgiska flöjten hette salamuri.

Vi fick också besöka några lektioner. Pojkkören hade redan ett uttryck i sina röster som skulle passa för den typiska georgiska manskören. Imponerande på många sätt. Eleverna här visade oss också hur man spelar på de traditionella instrumenten.

Vi besökte även en danslektion där de traditionella folkdanserna tränades. Där dansade pojkar och flickor uppdelade men på samma lektion. Pojkarnas dans var akrobatisk, de fick träna höga hopp och landa på tårna! Något som skulle kunna sluta illa med brutna tår. Pojkarna fick också träna kosackdans medan flickorna tränades i att trippa svävande på tå och göra vackra svepande armrörelser och piruetter.

Traditionell dans i kall konsertsal

På kvällen blev vi bjudna på en jättestor föreställning med professionella dansare och musiker i en stor konsertsal i staden. Utifrån såg byggnaden ödelagd ut och i foajén var det kallt och spartanskt, men konsertsalen var så gott som fullsatt, med säkert 500 personer i publiken! Vi behöll jackan på för det var kallt.

När föreställningen började förstod vi precis vad undervisningen vi sett tidigare på dagen gick ut på! Vi fick uppleva danser där kvinnorna liksom gled och snurrade fram i sina vackra klädesplagg och där männen dansade kosack och gjorde halsbrytande hopp och landade på både tår och knän. Orkestern spelade på alla instrumenten vi sett och där fanns ett säckpipeliknande instrument vars bälg både var format och lät som en gris. Den georgiska manskören intog scenen och sjöng med stämmor som kunde överrösta det mesta och vi kunde närmast dra paralleller till rövarnas sång i Ronja Rövardotter, fast mycket starkare och mer intensivt.

Får eleverna påverka framtiden?

Andreas och jag fick många tankar med oss från denna dag och funderade över några frågor vi skulle vilja ställa:

• Är den traditionella kulturen - som är landets stolthet, styrka och identitet - ett hinder för utveckling?
• Förädlas och förändras kulturarvet eller bevaras det till varje pris?
• Frågar man eleverna vad de önskar?
• Vilken möjlighet har eleverna att påverka sin undervisning?
  
• Speglar dagens undervisning den undervisning lärarna själva fått?
  
• Diskuterar lärarna hur eleverna lär sig?

Vi hoppas kunna ställa dessa frågor framöver i projektet.

Sista dagen var det snöblandat regn och ganska kallt. Vi gjorde ett skolbesök och fick följa med in i några klassrum.

Eftersom Andreas och jag hade varit på kulturpalatset, där det fanns uppvärmda lokaler och en fin, renoverad konsertsal, blev vi lite chockade när vi kom in i denna kalla, kala byggnad, där det inte ens fanns uppvärmning i alla salar. I en sal fanns en luftvärmepump som var trasig, i en annan sal fanns ingenting. I årskurs 1 hade man en vedkamin och ved uppstaplad utmed hela fönsterväggen. Det rummet var det varmaste. Där behövde inte eleverna sitta med jackor och vantar på, men det behövdes i många andra klassrum.

Det kändes lite som en resa bakåt i tiden. Jag kan tänka mig att det kunde se ut så här i ett klassrum i Sverige på 40-talet.

Disciplin i klassrummet

Läraren stod vid katedern och ledde lektionen därifrån. Eleverna ställde sig upp i bänkarna när någon kom på besök och hälsade välkommen i kör. När läraren ställde en fråga åkte många händer upp i luften, läraren sa en elevs namn och då ställde sig den eleven upp och svarade tydligt på frågan och satte sig sedan igen. Det var flera som inte räckte upp handen och vi såg inte att dessa elever blev sedda riktigt av läraren under vårt besök.

Eleverna fick stå upp i bänkarna och sjunga en sång för oss och läraren ackompanjerade på ett fabriksstämt piano. För mig, som började i skolan på 60-talet kändes undervisningen mer lik den mina föräldrar varit med om. Det fanns en väldig disciplin i klasserna och inget stök alls.

Det sista elevmötet vi hade var med de äldre eleverna, som vi alla kände var otroligt studiemotiverade. De ingick i ett elevråd på skolan och hade stort ansvar. Den elev som var ordförande ingick också i ett större elevråd i staden, ungefär som ett ungdomsfullmäktige.

Trots att ungdomarna inte hade någon direkt digital undervisning i skolan märktes det att de hade tillgång till mobiltelefoner och var ute på internet en hel del.

Dessa ungdomar är helt klart Georgiens framtid. Jag kunde känna en önskan om att det där ansvarstagandet som jag upplevde från eleverna, även skulle finnas här i Sverige i mycket högre grad. Där har vi lite att fundera över.

Många tankar för framtiden

Dagen avslutades med en resa till Svarta havet där det var tänkt att vi skulle tillbringa vår sista kväll, men vädret var för dåligt för att vi skulle kunna se något av havet så vi åkte tillbaka till staden igen. Min sista kväll tillbringades till sängs då jag blev sjuk, så jag var rätt nöjd med att vi skulle åka tillbaka hem dagen efter.

Det har varit en innehållsrik och tänkvärd resa. Vi har många tankar med oss att fundera över inför fortsättningen på vårt projekt.

Bloggat av Andrine Bendixen Mangs, kulturskolechef