I förskolan är det vi pedagoger som är professionella. Det är vi som har ansvar för vardagen och för barnens trivsel och utveckling. Det är också vi, och inte barnen, som måste hitta lösningar i svåra situationer.

Det summerar ganska bra vad boken ”Beteendeproblem i förskolan - om lågaffektivt bemötande” (2017) vill förmedla. Det kan kanske tyckas som en självklarhet men är något som jag tror många av oss i yrket mår gott av att bli påminda om.

En bok som gör skillnad

Jag har varit nyfiken på detta med lågaffektivt bemötande ett tag, har läst lite artiklar om det, lyssnat på föreläsning av specialpedagoger och ”provat mig fram” i min förskolepraktik. Det är först nu som jag läst denna bok i sin helhet, och få andra böcker har fått mig att känna mig så här lyrisk.

Det här är en bok som väcker många tankar och funderingar kring olika situationer och händelser som jag upplevt under mina år i förskolläraryrket. Det är en inspirerande bok, lättläst och med många exempel och konkreta strategier. Den erbjuder vetenskaplig grund för det konkreta arbetet i praktiken. Jag vet helt säkert att det här kommer bli en väldigt viktig bok för mig i mitt fortsatta yrkesutövande. Jag kan bara önska att jag läst den långt tidigare.

Förväntningar som motsvarar förmågor

Den centrala utgångspunkten i boken är den amerikanske psykologen Ross W. Greens formulering: ”Barn som kan uppföra sig gör det.” Denna princip är väldigt enkel, skriver Edfelt och Hejlskov Elvén: om ett barn uppför sig så är det för att hen kan, men om ett barn däremot inte uppför sig så är det för att hen inte kan, och då är det omgivningens ansvar att se vilka krav och förväntningar man kan ställa på det här barnets förmågor.

Att barns förmågor skiljer sig åt och att barn utvecklas i olika takt inom olika områden är ett annat centralt tema i boken. Orsakerna till att ett barn kanske inte kan leva upp till kraven och förväntningarna kan vara många. Det kan handla om förmågan till affektreglering (att lugna sig själv, eller att hålla sig lugn), förmågan till impulskontroll eller flexibilitet. Det kan också handla om stress, tryggheten i gruppen eller relationerna till de vuxna.

Boken trycker verkligen på att det är vi pedagoger som bär ansvaret för att anpassa krav och förväntningar utifrån barns förmågor. Det är inte barnen som bär ansvaret eller som ska ”ändra sig” - det är omgivningen som måste ändra sig.

Lära genom att få lyckas

En annan viktig poäng som tas upp i boken, och som jag är mycket förtjust i, är den att barn i förskoleåldern och skolans tidiga år inte lär sig något av att misslyckas - de lär sig av att lyckas. Denna idé kommer ifrån en holländsk psykolog vid namn Anna van Duijensvoorde som forskat på hur barns hjärnor reagerar vid misslyckanden och lyckandes. Enligt denna forskning så ökar hjärnaktiviteten på barn under 11 år, i de delar av hjärnan som har med inlärning att göra, endast när barnen lyckas med en uppgift.

Slutsatsen av detta är att tillrättavisningar är tämligen meningslösa i förskolan. Det är alltså ingen idé att skälla eller bestraffa när barnen gör fel, inte om vi verkligen vill att barn ska lära sig och utvecklas av situationen. Istället ska vi berätta vad de kan göra nästa gång. Och framförallt berätta för dem när de lyckas och gör positiva saker!

Jag som särskilt brinner för förskolans jämställdhetsuppdrag gillar det lågaffektiva bemötandet för det fokuserar på det positiva bemötandet, och att vi därmed undviker att skälla och tjata sönder eller sätta stämpeln ”bråkig” på barn (vilket inte helt sällan hamnar på vissa pojkar). Barn som blir söndertjatade och skällda på hamnar bara i en negativ utvecklingsspiral, och om vi kan motverka den i förskolan och skolan så gör vi en enorm insats, anser jag.