Navigera i den digitala samtiden

När jag fick frågan om att skriva ett blogginlägg om boken ”Navigera i den digitala samtiden” av Karin Nygårds och Terese Raymond, var min första tanke ”vadå, varför jag? Jag kan väl inget om digitalisering, eller?”

Digitala Samtiden. Foto: Marie Eriksson

Jag är, enligt mig själv, en framåtsträvande och nytänkande pedagog, men kan inget egentligen om den digitala världen. OK, jag använder Facebook. Mycket. Men vem gör inte det? Och Messenger (så mycket smidigare an skype). Och jag har Snapchat, men bara för att det är lite kul. Och Instagram för att hålla koll på vad döttrarna håller på med. Och Pinterest, för att hitta idéer till hemmet. Och några bloggar för att inspireras av andra pedagoger runt om i värden.

Och såklart finns det plattformen på jobbet, som håller koll på scheman och bedömning med mera. Och en helt annan på barnens skola. Och några streaming tjänster (verkligen glad över att vi installerade fiber hemma, Netflix blir så mycket snabbare). Så varför blir jag helt paralyserade av att skriva om något som är en stor del av mitt liv, som jag ägnar otroligt mycket tid på, och om vilket jag kan… ingenting. Där har vi det, vi lever, vi jobbar, vi socialisera i en digital samtidigt som vi har inte bett om, som vi inte har haft någon grundkurs i, som vi saknar handledare, mentor och guide. Som Captain Kirk i Star Trek uttryckte det: ”Phasers on stun.”

Vardagsnära antologi

Så till boken. Boken heter alltså Navigera i den digitala samtiden och är en antologi där Karin Nygårds och Terese Raymond låter forskare och experter ge sina kunskaper kring digitalisering. Det svåra för mig har inte varit att förstå de olika diskussionerna, faktum är att mycket av dessa känner jag igen från min egen vardag, men boken har fått mig att se mycket av den digitala vardagen i ett helt nytt ljus.

Det första man möter i boken är den inledande text där Katarina Graffmans beskriver om ungas beteende i den digitala världen, en värld som de har kastats in i helt utan flytväst eller karta, är lika uppväckande för mig som förälder och som pedagog en kalldusch. Jag fick insikter kring hur digitaliseringen påverkar våra barns identitet och världsbild samt möjliga konsekvenser av vad detta kan leda till.

Gränser, etik och källkritik

I boken möter man Jacob Möllstam som hjälper oss att förstå, sätta och motivera vilka gränser vi väljer i vår egen digitala relation till kollegor, elever och föräldrar. Något som många av oss säkert känner igen i vårt egna sociala nätverk, vad lägger jag ut, vem ser det och var drar jag gränsen mellan att vara privat och professionell? Gränsdragning är även ett tema som tas upp av Alexandra Sackemark och Mårten Schultz som riktar ett ledande ljus mot vår egen, elevens och föräldrarnas juridiska ansvar i de mörka skuggor kring det som vi känner som näthat, mobbning och trakasserier och gör ett komplicerat ämne lätt att både förstå och kommunicera.

Ett återkommande tema i flera texter är kring källkritik. Det diskuteras kring den nya tekniken, denna oändliga källa till ”kunskap”, den till synes ”gratis” tekniken och vikten av att granska, värdera och ifrågasätta allt.

I boken ges du möjlighet att finna nya strategier och förslag om hur du kan förstå, använda och strukturera barnens nya beteenden i den digitala samtiden samt hur du i din undervisning själv kan lära av, och med våra elever. Boken uppmanar oss att tänka i nya pedagogiska banor, att våga ifrågasätta gamla kunskapshierarkins mönster, och utforska nya förhållningsätt till teknik och pedagogik.

Nya insikter

Mina första impulser är att jag vill delge allt jag har förstått genom boken. Fakta och reflektioner har lagts ut framför mig som pusselbitar och som gradvis gett mig nya insikter som både varit givande men även skrämmande. Jag ska försöka sammanfatta mig kort, eftersom vår förmåga att fokusera är nu, enligt boken är en minut mindre än en guldfisk, och presentera några få av de reflektioner som jag har fått utav boken ”Navigera i den digitala samtiden.”

1. Ständigt uppkopplad aldrig avkopplad
Barn i dag lever i en digital samtid som aldrig tar slut. Det som jag har reflekterat över efter Katarina Graffmans inledande text om barnens beteende i den digitala världen är att den är gränslös, gränsen mellan IRL och den digitala finns inte. Behovet av att vara ständigt uppkopplad, att ha ständigt koll och att vara ständigt tillgänglig.

Barnens sociala närvarande slutar inte när de läser och den slutar inte när de sover. Som mamma till fyra uppkopplade barn, har jag även sett paniken av att ha en borttappad mobil kan orsaka. Författaren belyser en värld/social närvaro som har ett eget språk, egna lagar och värderingar, där barnens världsbild är förenklad och lättpåverkad. Deras sociala nätverk blir som en ”gated community” där rädslan för utanförskap, risken för mobbning kan vara mycket stor.

2. Att vara modig. Den nya pedagogen
Lärarnas brist på kunskap kan många gånger förhindra att den nya tekniken används. Många av oss känner en maktlöshet inför ny teknik och känslan av maktlöshet inför barnens beroende av den till exempel när elever använder sina mobiler under lektionstid. Oftast är vår taktik att begränsa, stänga av, förbjuda och ogiltigförklara tekniken. Men det är inte längre lika lätt att dra gränsen mellan skola och privat när det gäller elevernas sociala närvaro på nätet.

Det är dags för oss att fullt ut förstå denna teknik, förstå dess betydelse och använda vår pedagogiska kompetens för att vägleda samt ta tillvara på barnets intresse. Barnens digitala sociala kompetens skapar alltså ett behov av nya kompetenser hos oss pedagoger.

En stor uppgift du har som pedagog är att hjälpa barnen att vara trygga och säkra i deras användning av sociala medier så att när det utforskar den spännande digitala världen ges möjlighet att öka sin förståelse för andra människor, åsikter, kulturer och som i sin tur kan motverka dagens allt mer polariserad världsbild. Varför inte ett nytt ämne som social kompetens i den digitala världen?

3. Ta inget för givet
Att barnen lever ständigt uppkopplade betyder inte att de förstår tekniken. Mycket i deras digitala värld är uppbyggd för att göra saker enkelt, utan att behöva tänka eller lära sig instruktioner. Eftersom barn i alla åldrar hanterar telefoner och surfplattor dagligen tänker vi som pedagoger att det även är självklart att de kan använda tekniken i pedagogiskt syfte, till exempel att hitta och sortera fakta, och utforma presentationer.

Sanningen är att många barn saknar de grundläggande kompetenser som behövs för att söka sig till fakta trots att det har aldrig varit enklare. Vidare är telefon och plattor inte samma teknik som datorer och datorns teknik och program kan verka krångligare än de appar som barnen möter dagligen. Det är av stor vikt att vi som pedagoger ger oss tid och undersöker barnens olika nivåer då de kan sakna många av de grundläggande kompetenser som vi tror tillhör den digitala samtiden för barnen. Enkelt sagt; ta inte någonting för givet.

4. Källkritik: är en sanning den rätta sanningen?
Kanske den mest återkommande av alla reflektioner jag har haft medan jag har läst boken har varit just behovet av källkritik. Visst säger ni. Det vet vi. Men är det så enkelt? Jag vill påstå att det inte är alls enkelt. Har du någonsin ”googlat” dig fram till fakta? Så länge som svaret syns på skärmen, är sanningen säkrad, eller? Och har du reflekterad över hur lätt det är att hitta ”den rätta” information och över hur sökmotorn vet vad du ska skriva, ibland innan man vet säkert själv?

Många av oss använder dagligen internettjänster från några få monopolliknande företag som styr merparten av alla världens sökningar, utan att någonsin ifrågasätta det. Du är presenterat med svar som är baserat på din profil, tidigare sökningar, social media, likes, val av tv-program, ålder, ras, kön.. Alltså selektiva sanningar. Sanningar som bekräftar den världsbild du redan har.

Som pedagog är det viktigt att förstå och förmedla vikten av källkritik i alla led. Inte minst att kunna väga upp och värdera information i relation till källans förlitlighet. Boken nämner även sökmotor som ”duckduckgo.com” som avstår från att använda algoritmen baserad på tidigare profil. Resultaten av sökningar blir en annan. Testa själv och jämför, men framförallt visa dina elever.

Det är viktigt att ge våra barn verktyg att kunna förstå vad de söker, var de hittar information och vem som ligger bakom den, hur de jämför, granskar, värderar, och slutligen vilka konsekvenser deras val av hur de själv publicerar information kan få. När appar och tjänster gör det lätt att hitta ”allt” vi behöver veta, när söktjänsten ”vet” vad du ska fråga innan du har skrivit färdig meningen, när vi litar blint på att svaren som kommer är sanning, är det viktigaste redskap vi kan ge våra elever konsten att tänka självständigt, granska kritiskt och ifrågasätta allt.

Läs boken!

Boken ”Navigera i den digitala samtiden” är, kort sagt, enligt mig en av årets mest relevanta böcker för oss pedagoger att läsa. Om du, som jag, känner dig som en ofrivillig åskådare i en allt mer digitaliserade värld, läs boken. Och om du tror att du vet allt måste du läsa boken för då kommer du inse att så inte är fallet.

Så återigen, varför jag? Jag kan väl inget om sådant, eller? Nu inser jag att jag visst kan en hel del om denna digitala samtid. Den är en del av min vardag. Det är en del av mina kollegor och mina elevers vardag. Det är bara att våga se på den med nya ögon, våga ta tag i den och ta den första stegen tillsammans. Varför jag? Därför.

Anna-Karin Eriksson-Burnell
Krokslättsskolan, årskurs 1


Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    300

    Dela på:

    Senast uppdaterad